mitt i tentaångesten slog existentiella ångesten light till. jag kände att jag absolut måste bli en ny och bättre människa, och det fort. dock går ju sådant inte att fixa på minuten, utan kräver väl någon slags plan och något slags arbete, antar jag, men vad vet jag egentligen? jag gav mig på högstadieklassikern i alla fall, ställde mig framför badrumsspegeln med kökssaxen och hackade bort valda bitar av min frisyr. tänkte att en ny människa gott och väl kunde börja med en ny frisyr. kändes lite bättre. blev egentligen bara några centimeters skillnad, och så går det ju inte att sätta upp längre, förstås.