för några dagar sen fick jag en kallelse till min läkare på psyk. det är flera månader sen jag träffade henne sist, förutom några sporadiska telefonsamtal. det är inte själva besöket hos henne som ger mig ångest, utan själva situationen jag satt mig i. jag har under flera år fått hundra sorters olika mediciner utskriva till mig, av hundra olika anledningar. för ett halvår sedan så slutade jag helt abrupt med allt (utom atarax). utan att trappa ner på det där sättet man ska, jag bara slutade. på det följde några veckor av illamående , yrsel, sömnlösa nätter, tvivelaktigt betende och konstant ångest. i stort sett allt det man kan vänta sig när man slutar så tvärt. inget av det här berättade jag för min läkare, inte ens att jag slutade. för grejen är att efter några år med hundra sådana mediciner så kände jag mig så vansinnigt avtrubbad. jag hade slutat skriva, slutat teckna, slutat fota, slutat spela fiol. slutat med allt jag tyckte om att göra, och allt jag kände mig någorlunda duktig på. vi pratade om det här några gånger, jag och min läkare, med resultatet att jag fick byta mediciner, eller fick höja dosen ännu ett snäpp. och det gott folk, det sög. jag hintade lite försiktigt att jag ville sluta, men fick svaret att det var för tidigt, att jag skulle bli samma trasiga vrak jag varit när vi först träffades, och visst hade jag gjort framsteg? visst kunde jag lova att fortsätta i minst ett år till? och eftersom jag en den fegaste jag vet när det gäller att konfronteras med saker och stå på mig så sa jag ja. sen slutade jag efter bara någon månad. detta måste jag berätta för henne nu, om några veckor. men eftersom jag, som tidigare nämnt, är den fegaste jag känner, så kommer jag kanske att bara avboka tiden.