hultsfred var regnigt, efterlängtat, ångestladdat, miserabelt, och alldeles underbart. som jag minns det nu. twiggy frostbite var absolut finaste spelningen (trots smärre psykos från både tors och min sida inklusive både gråt och hysteriskt skratt), och när thåström spelade så pep mitt tonårsjag förtjust inuti mig. regina var fint, kanske lite lamt, kanske inbillar jag mig nu i efterhand. och så vidare. tog inga bilder, men jag tänker mig att jag kanske ska knåpa ihop vänners lånade och googlade så att du kanske får ett hum om hur det var.