okej, jag har ryckt upp mig, jorden
går inte under. än. och jag har insett (som vanligt och igen) att den människa som kan göra mig mer trasig än något annat också kan göra mig lyckligare än någon annan. så, vad som inte går att göra ogjort är väl bara att glömma. och det fungerar faktiskt.
för den här gången.
(och jag vet att det är klychigt och jag vet att jag inte borde släppa det så lätt.
men ärligt talat, vem blir lyckligare av att älta saker om och om?)