vi glömde bort tvåårsdagen båda två, men det är okej med mig

nästan allt har gått åt pipan. (förutom kanske medicinen. inte helt säker än, men den verkar helt okej.)
är förövrigt trött på allt och känner egentligen inte för att gnälla här. (eller på facebook, eller någonstans egentligen.)

jag är alltså inte död,
bara väldigt, väldigt trött.

 

för några år sedan var jag förlovad med en grabb vars farföräldrar bodde i sydfrankrike. dit kunde man åka när våren lät sig väntas på här hemma i kalla norr.

de bor i en pytteliten by som heter le rey,

i ett hus som ser ut såhär:

och såhär ur en annan vinkel.

och om man satt i sitt fönster så hade man den här utsikten.

utanför huset hade de en särskild brödlåda, där det dök upp färska baguetter varje morgon.

på kvällarna kunde man sitta ute i trädgården och spela brädspel (eller inne framför brasan och läsa högt ur mumin)

och varje morgon år man frukost sittandes på en brunn tillsammans med samuel.

tor (inte min tor såklart, odds tor) längst fram, odd i mitten, och tidigare nämnda brunn längst bak

skogen

närmaste samhället var nerac, som såg ut lite såhär. fast den bilden har jag googlat, eftersom min kamera dog någongång under första veckan. dit åkte man ibland för att köpa ost och vin och andra franska saker. och för att vandra längst kanalen, och gå på café, och besöka chokladfabriken!

ptja, det var frankrike det, dit jag längtar just nu. puss hej,

back on meds. (trots att jag sa aldrig mer) ny variant, cipralex, får se hur det artar sig. är dålig på att skriva för tillfället, jag vet. blir kanske mer när saker rätar ut sig, och dagarna makes sense igen. nu, rita.